Annons LFU

Efter en härlig sommar är det dags för full rulle igen. Först blir det Göteborgs bokmässa och strax efter det diktshowen Röjsfasoner med Teater TapirHanaholmen. Försöker som bäst lära mig spela tango på ukulele och dansa som en mycket långbent fågel samtidigt. Det går inte så bra. Ännu.

Dessutom: Maija Hurme och jag jobbar som bäst med tidningen MERA, ett mässmagasin om barn- och ungdomslitteratur. Vi har fått in otroligt fint material från vårt fantastiska nätverk. Gjorde en hel del tidningslayout förut, och jag har hunnit glömma bort hur roligt det kan vara!

Under sommaren har jag skrivit på en text till det som en dag ska bli den tredje boken i trilogin om barnet och hunden Fidel. Det projektet skriver jag också stipendieansökningar för, ty det tar låååång tid att skrapa fram bildjävlarna. Hitta på vad allt ska handla om är bara roligt, men att sen genomföra det är tungt och monotont. Jobbar för övrigt också på en ny dagispjäs för Teater Taimine. Det är skoj.

Arbetet med texten till kapitelboken om Nelson Tigertass är inne på slutrakan. Korrläser och tecknar som bäst. I november åker Nelson iväg till översättaren. Spännande!

– Lena –

 

En bok åkte till tryckeriet och nästa är redan rejält på gång. Här går det undan, med andra ord! Den nionde mars ska ”Pappa, jag och havet” finnas i lager och jag håller just nu alla tummar jag har för att trycket ska bli som jag vill. Det är så väldigt mycket som kan gå fel. 18.3 presenterar jag boken på Umeå bokvecka. Samtidigt ska originalillustrationerna ställas ut, och tavlorna åker sen vidare till Nykarleby där jag deltar i Topeliusfestligheterna den 20.4. Innan dess reser boken och jag (och en massa fina kolleger!) till Bologna på världens största bilderboksmässa. Mest för att insupa inspiration och NJUTA.

Mellan varven jobbar jag på boken om Nelson Tigertass, som jag hållit på med i så många år nu. För våren 2019 ska den äntligen bli bok! Texten är så gott som klar, och nu ska jag börja tänka på bilder småningom. Här intill ett litet smakprov!

– Lena –

Det går undan i jobbet. Kurre Snobb har fått en finfin Runeberg Junior-nominering (med Sanna Tahvanainen, Schildts&Söderströms 2017), min egen bok om pappan som älskar havet är inne på slutrakan och texten till kapitelboken om Nelson som tappat bort sig i Berlurenstad är nästan klar. Äntligen! 2012 gjorde jag ett inlägg om en idé jag fått. Och 2019 ska den bli bok! Så genast när ”Pappa, jag och havet” utkommer på våren 2018 börjar jag teckna bilderna till boken om Nelson Tigertass. Eller åtminstone efter att jag flanerat omkring på barnboksmässan i Bologna i mars! Och ätit gelato och druckit lite Prosecco.

Bild ur ”Pappa, jag och havet” (Text & bild: Lena Frölander-Ulf. Förlaget 2018). Jag, Fidel och Bob Gädda dyker ner i salongen ombord på SS Sargasso. Färgerna är ännu inte de rätta.   – Lena –

Skulle snabbt öva teckna med ritbord i photoshop. Har sysslat väldigt lite med det på sistone, och behövde rensa huvudet med att jobba med sånt jag inte borde. Det är skönt att skapa bara för skaparglädjen ibland, och inte för något egentligt syfte. Började rita en längtansfylld kvinna, och till sist fick hon en hel bokpärm. Romanen finns alltså inte, men om du skriver den så har jag gjort en pärm.  – Lena –

Så här kan en bok också bli till: Jag skrev en gång ett mejl till min (då ganska färska) vän Sanna Tahvanainen om alldeles andra saker, och avslutade med ett ”PS. Jag såg nyss en mycket fluffig ekorre”. Sanna svarade genast med ett ”Ooo, jag älskar ekorrar! Jag glömde en gång min anteckningsbok på en parkbänk i Holland Park, för jag var så förtrollad av en ekorre som åt popcorn.”

Vi skrev vidare och skojade om hur vi ska göra en bok om en ekorr-dandy som utvecklar ett beroende av popcorn. Några år senare är boken om Kurre Snobb verklighet, och vi hade releaseparty på Annegården förra söndagen. Med popcorn, såklart!

Här är jag, Lena Frölander-Ulf, och Sanna Tahvanainen på releasepartyt med våra redaktörer på Schildts&Söderströms: Heli Ikäheimo och Jonna Brander. Foto: Sonja Mäkelä

 

Skrapar på en ny bok. I ”Jag, Fidel och skogen” blev jag överraskad av kraften i kombinationen akvarell och skrapkartong i bilden som föreställer Näcken Nilssons undervattensrike. Så jag tänkte att jag skulle fortsätta på undervattenstemat. Texten är färdig, nu återstår bara ungefär ett år av skrapande. Ja, inte tar det ju ett helt år, men jag måste göra annat vid sidan om för annars blir jag tokig. Såpass monotont är det. Förutom själva skrapande är det skisser som gäller, naturligtvis. Ofta flera per uppslag. Jag blir alldeles trött i kroppen av att planera ur vilken vinkel jag vill se bilden. Var finns jaget? Vad ser jaget? Och för varje uppslag söker jag fiilisbilder på nätet. Nu är det till exempel såna här som gäller (som alltså ska kombineras med min egen stil nere till vänster):

För att klara skrapandet skriver jag samtidigt på ett lite längre projekt som jag nämnt i ett inlägg i april 2012, boken om lilla Nelson som anländer till Stora Tågstationen i Berlurenstad en tidig augustimorgon. Ensam.

Jag ruvar också på en annan bilderbok jag också nämnt lite här och där, och samtidigt har jag Kurre Snobb-boken på tryckeriet som bäst. Så det är mycket på gång.  – Lena –

Det är snart två år sedan som en viss barnteaterchef ringde mig. Han sa att han läst min senaste bok, En sann historia, och nu ville veta ifall jag kunde tänka mig att skriva en pjäs för hans teater. ”Naturligtvis!” utropade jag på direkten. För det är så jag brukar göra. Sedan slog det mig. Hur gör man? Teaterchefen ifråga sa att det grejar du nog, vi hjälper dig. Och så skrev jag. För varje gång jag skrivit något tyckte jag att det blev rätt bra. Och varje gång sa teaterchefen att det är rätt bra. Men skriv om. Så jag skrev om. Tyckte igen att det var bra. Och fick skriva om! Igen.

Det märkliga är att jag hade roligt hela vägen. För jag har sällan lärt mig så mycket av ett projekt. Lärt mig på ett sätt jag förstod, dessutom. För varje gång jag gick hem för att skriva om, så hade jag förstått varför.

Nu är det dags för andra att ta över arbetet. Dockmakaren gör dockan. Regissör och skådespelare repeterar. Rekvisita, marknadsföring och försäljning. Och i september är det premiär. För min allra första pjäs:

Dagispjäsen ”PUSSAS PÅ RIKTIGT”. Om Lukas som är krasslig och har tråkigt och om Herr Kanin som dyker upp och berättar varför det INTE är tråkigt. Omåttligt stolt manusförfattare önskar Teater Taimine LYCKA TILL!   – Lena –

Min lilla bok om ett barn som ska ut i skogen och kissa har fått hela TRE nomineringar i höst! Först litteraturvetarnas Toisinkoinen-finalist (vinnare var Pajtim Statovci), sen landets största; Finlandia Junior (vinnare Juuli Niemi) och nu det splitternya Runeberg Junior, som delas ut på Runebergsdagen i februari 2017.

Jag har på nåt vis tänkt att nomineringar och priser är sånt som andra får. Eller; jag har helt enkelt inte tänkt på sånt så väldigt mycket. Jag antar att jag kommer att börja tänka på det efter det här. Kanske. Mest tänker jag på kommande böcker. Kommande bilder. Nu är det en och en halv illustration kvar på Kurre Snobb, som vi gör tillsammans med Sanna Tahvanainen! Sen ska jag hålla ett ordentligt jullov. Och låta nya idéer så småningom landa i mitt liv.  – Lena –

Jag jobbar på en finfin ekorrbok med Sanna Tahvanainen, grubblar på en uppföljare till Jag, Fidel och skogen, har skrivit en dagispjäs som ännu är lite hemlig, och ändå kan jag helt enkelt inte låta bli att fundera på min bokidé “Snö” som bara poppar upp hela tiden. Den är en mycket livskraftig liten idé som sticker upp sitt huvud titt som tätt, oberoende av hur mycket annat jag har på gång samtidigt. Nu gjorde jag plötsligt ett uppslag!

loa

Vaknade på morgonen och visste att idag måste jag rita något helt annorlunda än jag brukar. Sen jobbade jag som i trans hela dagen och glömde totalt att äta och dricka. Så nu ska jag göra just det. Ja, jösses! Och vila. Pust.  – Lena –

Idag har jag deltagit i en workshop med Isol, Alma-pristagaren från Argentina. Vi var kring 25 illustratörer och författare från föreningen FIBUL r.f. som fick lyssna på Isol och hennes tankar kring sitt skapande. Efter det fick vi göra egna alfabetkonstverk. Prova tänka lite tvärtom. Först klippa bitar av olika färgers papper. Sen dra upp tre bokstäver ur en ask (jag fick gräsliga Q, U och Z), och ungefär samtidigt – snabbt, snabbt – skapa något av de klippta bitarna. Vad som helst! Något vi tyckte om eller kom att tänka på. Efter det skulle vi hitta på en mening som på något vis anknöt till bokstaven vi valt. Detta tre gånger, en bild per bokstav. Och snabbt!

Har lite arrangerat om på dator, men ungefär såhär blev det:

qzu

Ah, Isol! Ah, för det fria och knasiga! Överväger igen att byta stil! Det gör jag alltid när jag blivit inspirerad av något. Men sen sitter jag ju där och petar igen. Kanske den här gången? Kanske måste man ha ett hemligt litet projekt som man visar först sen (om) man blir klar? Så slipper man stressen att prova nya stilar på ett projekt någon redan sitter och väntar på.

Lena

 

Hösten är här och ärmarna väntar på att kavlas upp. Men lite trögt går det. Eller egentligen går det hårt, men med alldeles andra saker än illustration. Jag har flängt omkring i Österbotten; på skolbesök och teaterturné. Korsnäs, Taklax, Molpe, Kristinestad, Jakobstad, Karleby med mera. Spännande!

rock in dalsbruk

Det här är Teater Tapir. Från vänster jag som kackerlacka, Linda Bondestam som fjäril, Annika Sandelin i huvudrollen som myran Myrabell och Sonja Bärlund är vår daggmask. Bilden är tagen av Ida-Lina Nyholm under en turné i våras.  – Lena –

Share →

Välkommen! Läs du, så kokar jag kaffe.