Currently viewing the category: "TIGERTASS"

En bok åkte till tryckeriet och nästa är redan rejält på gång. Här går det undan, med andra ord! Den nionde mars ska ”Pappa, jag och havet” finnas i lager och jag håller just nu alla tummar jag har för att trycket ska bli som jag vill. Det är så väldigt mycket som kan gå fel. 18.3 presenterar jag boken på Umeå bokvecka. Samtidigt ska originalillustrationerna ställas ut, och tavlorna åker sen vidare till Nykarleby där jag deltar i Topeliusfestligheterna den 20.4. Innan dess reser boken och jag (och en massa fina kolleger!) till Bologna på världens största bilderboksmässa. Mest för att insupa inspiration och NJUTA.

Mellan varven jobbar jag på boken om Nelson Tigertass, som jag hållit på med i så många år nu. För våren 2019 ska den äntligen bli bok! Texten är så gott som klar, och nu ska jag börja tänka på bilder småningom. Här intill ett litet smakprov!

– Lena –

Det går undan i jobbet. Kurre Snobb har fått en finfin Runeberg Junior-nominering (med Sanna Tahvanainen, Schildts&Söderströms 2017), min egen bok om pappan som älskar havet är inne på slutrakan och texten till kapitelboken om Nelson som tappat bort sig i Berlurenstad är nästan klar. Äntligen! 2012 gjorde jag ett inlägg om en idé jag fått. Och 2019 ska den bli bok! Så genast när ”Pappa, jag och havet” utkommer på våren 2018 börjar jag teckna bilderna till boken om Nelson Tigertass. Eller åtminstone efter att jag flanerat omkring på barnboksmässan i Bologna i mars! Och ätit gelato och druckit lite Prosecco.

Bild ur ”Pappa, jag och havet” (Text & bild: Lena Frölander-Ulf. Förlaget 2018). Jag, Fidel och Bob Gädda dyker ner i salongen ombord på SS Sargasso. Färgerna är ännu inte de rätta.   – Lena –

Greta_web

Mannen till höger kallar jag “Nisse på grill’n” (västnyländskt uttal). Han kom till som en hemläxa min redaktör gav mig; träna karaktärer och uttryck. Jag utmanade mig själv och ritade först ett djur och sedan dess mänskliga motsvarighet. Det blev en ganska rolig övning! – Lena –

Han heter Nelson. Och det är ännu inte helt klart om han är en tiger, eller en pojke. Men hur som helst har han lunsiga breda händer/tassar. Och han har tappat bort sig på något sätt. I en stad på natten.

Så mycket vet jag om en bok som finns inuti mig. Jag ser svart, svart som i Mörkerboken, med med detaljer, skuggor och lyster i klara färger (komplementfärger! jag ser komplementfärger! 80% svart, med 20% gult/lila. eller kanske orange/lila?). Jag ser aktitektur, vindlande gator, trånga gränder, och arkitektur från förra sekelskiftet. Kanske olika kvarter i olika stil? Förhoppningsvis finns där också en och annan genomskärningsbild. En dockteaterdirektör har uppenbarat sig för mig redan i tidigare, de andra figurerna kommer och går. En grevinna, en trädgårdsmästare, en anarkist i ubåt… Men jag vet inte ännu vilka som stannar och vilka som får gå. Hoppas dockteaterdirektören får stanna. Men inte ens det vet man. Ibland får de där bästa idéerna hoppa av för att de till sist inte passar in i berättelsen. Bli och ligga tills de kanske hittar ett nytt hem nån dag. Hoppetossan och Spelevinken var två fyllon som inte fick vara med i Sagan om Prinsessan Bulleribång, och de ligger fortfarande i idélådan i min hjärnas skrymslen.

Det är spännande när en idé växer fram. Ibland blir det stora saker av en liten idé,och ibland blir det inget alls. Just den här berättelsen ligger ännu och puttrar i grytan med oklar utgång. Men det får man leva med om det ska bli något alls!

Och, text? Behöver man text? Egentligen inte, men ingen vill ju heller göra en bok som ingen läser. Kanske jag gör som Sven Nordqvist i “Var är min syster?”, skriver texten efteråt. Jag skrev en lång inledning här en kväll, och den var inte helt dålig, men alldeles fel sort. Lång, omständig och klurig. Det var ju inte alls det det skulle vara! Nåja, Nelson Tigertass’ äventyr är än så länge rätt luddiga, men får så vara tills vidare. – Lena

Kontrabluffar i olika kategorier, varsågod.