From the monthly archives:April 2012

Jaa-a. Går det inte ofta så, att när man ska planera en sak, så dyker det upp något som stjäl uppmärksamheten? Barnböcker, barnböcker är det jag ska jobba med, inte vintage erotica och gamla sjömanstatueringar! Men akvarell, akvarell… Det måste nog vara världens härligaste medium. Så mycket teknik, så mycket kunskap som ska behärskas innan det blir något alls. Akvarell som i expressivt, flödande pigment, ljus och kontrast och känslan av papper och… Åh! Men jag gillar petmåleri också, så nu börjar det dyka upp en idé hur jag kunde kombinera petighet och flöde. Med petighet menar jag petigt som i gamla arkitektritningar, petigt som i blomsterornament från tidigt nittonhundratal och japanska träsnitt. Jag återkommer till detta, men här kommer ett smakprov. Tapeten bakom tillsvidare gjord i Photoshop, och den blir nog långt ifrån sådär regelbunden i slutliga versionen, men jag vågade inte ge mig på bilden utan att testa lite digitalt först. Vi får se vart det bär… – Lena

Han heter Nelson. Och det är ännu inte helt klart om han är en tiger, eller en pojke. Men hur som helst har han lunsiga breda händer/tassar. Och han har tappat bort sig på något sätt. I en stad på natten.

Så mycket vet jag om en bok som finns inuti mig. Jag ser svart, svart som i Mörkerboken, med med detaljer, skuggor och lyster i klara färger (komplementfärger! jag ser komplementfärger! 80% svart, med 20% gult/lila. eller kanske orange/lila?). Jag ser aktitektur, vindlande gator, trånga gränder, och arkitektur från förra sekelskiftet. Kanske olika kvarter i olika stil? Förhoppningsvis finns där också en och annan genomskärningsbild. En dockteaterdirektör har uppenbarat sig för mig redan i tidigare, de andra figurerna kommer och går. En grevinna, en trädgårdsmästare, en anarkist i ubåt… Men jag vet inte ännu vilka som stannar och vilka som får gå. Hoppas dockteaterdirektören får stanna. Men inte ens det vet man. Ibland får de där bästa idéerna hoppa av för att de till sist inte passar in i berättelsen. Bli och ligga tills de kanske hittar ett nytt hem nån dag. Hoppetossan och Spelevinken var två fyllon som inte fick vara med i Sagan om Prinsessan Bulleribång, och de ligger fortfarande i idélådan i min hjärnas skrymslen.

Det är spännande när en idé växer fram. Ibland blir det stora saker av en liten idé,och ibland blir det inget alls. Just den här berättelsen ligger ännu och puttrar i grytan med oklar utgång. Men det får man leva med om det ska bli något alls!

Och, text? Behöver man text? Egentligen inte, men ingen vill ju heller göra en bok som ingen läser. Kanske jag gör som Sven Nordqvist i “Var är min syster?”, skriver texten efteråt. Jag skrev en lång inledning här en kväll, och den var inte helt dålig, men alldeles fel sort. Lång, omständig och klurig. Det var ju inte alls det det skulle vara! Nåja, Nelson Tigertass’ äventyr är än så länge rätt luddiga, men får så vara tills vidare. – Lena