From the monthly archives:November 2012

Maximilian Sax tidig versionSkrapkartongen var inte det första alternativet till Maximilian Sax. Först hade jag några tuschteckningar som jag färgade i akvarell. Några blev riktigt bra, tycker jag. Men sedan bara dök de upp, skrapbilderna. Det sa bara ”klick”. Och då är det bara att sätta igång, när det där klicket kommer.

Jag misstänker att hela min tillvaro ser ut ungefär så. Till och med när jag städar väntar jag på det där klicket. Råddigt, råddigt, stökigt, smutsigt, ignorera, ignorera. Sedan plötsligt tar det fart! Och då känns det nästan som om man inte alls gjort det själv. Jag kallar henne Mrs. Morrison, hon som är min inre städdemon. Och när Mrs. Morrison gör jobbet, ja då går det undan.

Det är så jag arbetar också. Ibland får man lov att göra saker som inte känns helt rätt just då. Man kan inte gärna säga åt skatteverket att man inte hade riktigt ”bra feeling för att skattedeklarera just då”. Men det allra mesta försöker jag sköta så att jag har flera bollar i luften samtidigt, och så glider jag över till nästa projekt så fort något kör fast. Och igen över till nästa när inspirationen plötsligt slår mig. Ibland gör jag inget alls (och försöker låta bli att råka i panik för den uteblivna energin och inspirationen), men för det mesta är jag igång hela tiden. Går dit motståndet är minst. Som ett vattendrag. Väldigt tao.

Men utifrån ser det förmodligen rätt rörigt ut, mitt jobbande. Men jag försäkrar att jag har det under kontroll. Hittills.

– Lena –

En av de affischer som härstammar från Karoline Kontrabluffs tid i Amerika, och som med största sannolikhet är gjord av Karoline själv.

På Kontrabluff arbetar vi med att bevara de gamla dokumenten för eftervärlden, i digital form. Vi publicerar efterhand de är skannade och färgkorrigerade.

Förlaget har ännu inte hunnit läsa min text om skogsdjuret och filosofen Maximilian Sax. Ändå är jag snart halvvägs in i illustrationerna. Jag har inte kunnat låta bli! Men nu har jag en hel del annat jobb på gång så nu får Maximilian Sax vila lite. Och tur är väl det, så realiteterna hinner ikapp honom.

Här en bild, tillsvidare utan färg, på hans längtan. Jag har försökt förmedla hur hans längtan ändå är vacker. Inte en tung och sorgsen längtan. En melankolisk suck, med ett litet leende. Kanske går han hem och tar en öl sedan. Och njuter av sin egen solnedgång, i sin egen ända av skogen.


– Lena –