From the monthly archives:March 2017

Skrapar på en ny bok. I ”Jag, Fidel och skogen” blev jag överraskad av kraften i kombinationen akvarell och skrapkartong i bilden som föreställer Näcken Nilssons undervattensrike. Så jag tänkte att jag skulle fortsätta på undervattenstemat. Texten är färdig, nu återstår bara ungefär ett år av skrapande. Ja, inte tar det ju ett helt år, men jag måste göra annat vid sidan om för annars blir jag tokig. Såpass monotont är det. Förutom själva skrapande är det skisser som gäller, naturligtvis. Ofta flera per uppslag. Jag blir alldeles trött i kroppen av att planera ur vilken vinkel jag vill se bilden. Var finns jaget? Vad ser jaget? Och för varje uppslag söker jag fiilisbilder på nätet. Nu är det till exempel såna här som gäller (som alltså ska kombineras med min egen stil nere till vänster):

För att klara skrapandet skriver jag samtidigt på ett lite längre projekt som jag nämnt i ett inlägg i april 2012, boken om lilla Nelson som anländer till Stora Tågstationen i Berlurenstad en tidig augustimorgon. Ensam.

Jag ruvar också på en annan bilderbok jag också nämnt lite här och där, och samtidigt har jag Kurre Snobb-boken på tryckeriet som bäst. Så det är mycket på gång.  – Lena –

Det är snart två år sedan som en viss barnteaterchef ringde mig. Han sa att han läst min senaste bok, En sann historia, och nu ville veta ifall jag kunde tänka mig att skriva en pjäs för hans teater. ”Naturligtvis!” utropade jag på direkten. För det är så jag brukar göra. Sedan slog det mig. Hur gör man? Teaterchefen ifråga sa att det grejar du nog, vi hjälper dig. Och så skrev jag. För varje gång jag skrivit något tyckte jag att det blev rätt bra. Och varje gång sa teaterchefen att det är rätt bra. Men skriv om. Så jag skrev om. Tyckte igen att det var bra. Och fick skriva om! Igen.

Det märkliga är att jag hade roligt hela vägen. För jag har sällan lärt mig så mycket av ett projekt. Lärt mig på ett sätt jag förstod, dessutom. För varje gång jag gick hem för att skriva om, så hade jag förstått varför.

Nu är det dags för andra att ta över arbetet. Dockmakaren gör dockan. Regissör och skådespelare repeterar. Rekvisita, marknadsföring och försäljning. Och i september är det premiär. För min allra första pjäs:

Dagispjäsen ”PUSSAS PÅ RIKTIGT”. Om Lukas som är krasslig och har tråkigt och om Herr Kanin som dyker upp och berättar varför det INTE är tråkigt. Omåttligt stolt manusförfattare önskar Teater Taimine LYCKA TILL!   – Lena –