Currently viewing the tag: "illustration"

En bok åkte till tryckeriet och nästa är redan rejält på gång. Här går det undan, med andra ord! Den nionde mars ska ”Pappa, jag och havet” finnas i lager och jag håller just nu alla tummar jag har för att trycket ska bli som jag vill. Det är så väldigt mycket som kan gå fel. 18.3 presenterar jag boken på Umeå bokvecka. Samtidigt ska originalillustrationerna ställas ut, och tavlorna åker sen vidare till Nykarleby där jag deltar i Topeliusfestligheterna den 20.4. Innan dess reser boken och jag (och en massa fina kolleger!) till Bologna på världens största bilderboksmässa. Mest för att insupa inspiration och NJUTA.

Mellan varven jobbar jag på boken om Nelson Tigertass, som jag hållit på med i så många år nu. För våren 2019 ska den äntligen bli bok! Texten är så gott som klar, och nu ska jag börja tänka på bilder småningom. Här intill ett litet smakprov!

– Lena –

Det går undan i jobbet. Kurre Snobb har fått en finfin Runeberg Junior-nominering (med Sanna Tahvanainen, Schildts&Söderströms 2017), min egen bok om pappan som älskar havet är inne på slutrakan och texten till kapitelboken om Nelson som tappat bort sig i Berlurenstad är nästan klar. Äntligen! 2012 gjorde jag ett inlägg om en idé jag fått. Och 2019 ska den bli bok! Så genast när ”Pappa, jag och havet” utkommer på våren 2018 börjar jag teckna bilderna till boken om Nelson Tigertass. Eller åtminstone efter att jag flanerat omkring på barnboksmässan i Bologna i mars! Och ätit gelato och druckit lite Prosecco.

Bild ur ”Pappa, jag och havet” (Text & bild: Lena Frölander-Ulf. Förlaget 2018). Jag, Fidel och Bob Gädda dyker ner i salongen ombord på SS Sargasso. Färgerna är ännu inte de rätta.   – Lena –

Jag jobbar på en finfin ekorrbok med Sanna Tahvanainen, grubblar på en uppföljare till Jag, Fidel och skogen, har skrivit en dagispjäs som ännu är lite hemlig, och ändå kan jag helt enkelt inte låta bli att fundera på min bokidé “Snö” som bara poppar upp hela tiden. Den är en mycket livskraftig liten idé som sticker upp sitt huvud titt som tätt, oberoende av hur mycket annat jag har på gång samtidigt. Nu gjorde jag plötsligt ett uppslag!

loa

Vaknade på morgonen och visste att idag måste jag rita något helt annorlunda än jag brukar. Sen jobbade jag som i trans hela dagen och glömde totalt att äta och dricka. Så nu ska jag göra just det. Ja, jösses! Och vila. Pust.  – Lena –

Idag har jag deltagit i en workshop med Isol, Alma-pristagaren från Argentina. Vi var kring 25 illustratörer och författare från föreningen FIBUL r.f. som fick lyssna på Isol och hennes tankar kring sitt skapande. Efter det fick vi göra egna alfabetkonstverk. Prova tänka lite tvärtom. Först klippa bitar av olika färgers papper. Sen dra upp tre bokstäver ur en ask (jag fick gräsliga Q, U och Z), och ungefär samtidigt – snabbt, snabbt – skapa något av de klippta bitarna. Vad som helst! Något vi tyckte om eller kom att tänka på. Efter det skulle vi hitta på en mening som på något vis anknöt till bokstaven vi valt. Detta tre gånger, en bild per bokstav. Och snabbt!

Har lite arrangerat om på dator, men ungefär såhär blev det:

qzu

Ah, Isol! Ah, för det fria och knasiga! Överväger igen att byta stil! Det gör jag alltid när jag blivit inspirerad av något. Men sen sitter jag ju där och petar igen. Kanske den här gången? Kanske måste man ha ett hemligt litet projekt som man visar först sen (om) man blir klar? Så slipper man stressen att prova nya stilar på ett projekt någon redan sitter och väntar på.

Lena

 

Här en liten film om hur bilderna blivit till i boken Jag, Fidel och skogen. Ida-Lina Nyholm (Schildts&Söderströms) har filmat och klippt och jag har skrapat och fotat hela processen. Här har bergstrollet Gargatula fått nog av sin granne och tar sitt pick och pack och går. På följande uppslag kan du, om du letar lite, få se vart hon tar vägen. Kanske är det någon som väntat länge på henne?

– Lena –

Inspirerad av det verkliga livet och längtan som inte alltid går jämnt ut, skrev jag en saga häromdagen. Mitt i processen med att skicka föregående bok till tryckeriet, dök den här lilla berättelsen bara upp. Den heter Snö. Det är nog bland det bästa jag vet, när en berättelse plötsligt dyker upp och vill bli berättad.

– Lena –skisser sno

Skogspärm_webNu har jag bara en bild kvar och en hel del färgläggning och småpetande. Men sen ska det bli bok! Både på svenska och finska. Och båda språken har jag skrivit själv. Vilket jag är mycket stolt över, med tanke på att det en gång var en finskalärare som förutspådde att jag inte ens kommer klara studenten pga min dåliga finska. Ha. Där fick du.

Jag drömmer redan om en fortsättningsdel. Att skrapa skrapkartong är besvärligt, men nog blir det ganska effektfullt. Och mörrrrkt blir det ju. Jag tror att jag den här gången lyckats göra en av de svartaste barnboksbilder som någonsin gjorts. Vilken bild det är, lär du se om du vågar läsa …

– Lena –

 

 

Gromten gothic

I ett litet fattigt land långt i norr bodde de gröna gromtarna. Gromtarna matade djur i vinterkylan, skötte såriga tassar och hjälpte små plantor att växa sig starka på blåsiga fjäll. Allra hårdast arbetade gromtarna under veckorna före julen. De samlade ihop skidor som någon vuxit ur, böcker som lästs, pussel som lagts och föräldralösa dockor och bilar utan hem. De jobbade hårt för att alla barnen skulle få något alldeles eget på julafton, och barnen älskade sina gromtar.

Människorna som bodde i det lilla landet arbetade hårt och blev allt rikare. Då började något som kallades tomtar dyka upp. De röda tomtarna kröp fram ur fabriker, lastbilar och varuhus. De var snabbare, grannare och hade spetsigare luvor. De hämtade nya dockor, nya skidor och nya bilar. De kom med julklappar som blinkade, surrade och gnistrade och barnen blev så glada, så glada.

Gromtarna fortsatte att sköta om tassar, skydda späda granskott och mata nyfödda ungar. De byggde gångar och förråd under jorden för att få plats för allt som barnen inte längre ville ha. De gömde sig för människorna och ingen såg längre till några gromtar.
Det var de röda tomtarnas tid.

…men vet ni vad? Nu finns det mycket som tyder på gromtarnas återkomst. 
De tydligaste tecknen är en vänlig inställning hos människorna.
För så är det med magiska väsen, de visar sig bara för dem som tror.
Vill du veta mer? Läs Sagan om gromtarna på deras egen sida.

– God jul, önskar Lena –

slocknar_web

Puh. Hösten har tagit fart ordentligt. Skrivit massor och ännu mer skrapar jag på den nya svarta, som ska utkomma på Schildts&Söderströms våren 2016. Det blir en mörksvart bok, liksom Mörkerboken (H. M. Taivassalo, SetS/Teos2009), men den här gången med pyttelite färg.

Jobbet är lika petigt som sist, men kanske har jag blivit lite bättre på att planera bilden innan jag ger mig i kast med skrapkartongen. Över hälften av bilderna är mer eller mindre färdiga, och alla uppslag har fått skisser. Det känns som att det går undan! Även om jag måste hålla pauser och göra annat mellan varje bild, för annars har jag handleden i paket. Skrapkartongshandled…

Det värsta är att det börjar gro uppföljaridéer i bakhuvudet. Bevare mig och min stackars handled!

– Lena –

Taika TaksinenJag har haft nöjet att få samarbeta med Siri Kolu och skapa pärmen till hennes nyaste bok ”Tervemenoa, Taika Taksinen!

Skrattade högt i flera omgångar när jag läste manuset! Finurligt och svärtat i bästa Roald Dahl-anda. Se upp för röda ballonger och kommunalpolitiker, det är ett råd som kan löna sig att följa.

– Lena –

Zamba knackar på. Ska vi öppna?