Currently viewing the tag: "Nelson Tigertass"

En bok åkte till tryckeriet och nästa är redan rejält på gång. Här går det undan, med andra ord! Den nionde mars ska ”Pappa, jag och havet” finnas i lager och jag håller just nu alla tummar jag har för att trycket ska bli som jag vill. Det är så väldigt mycket som kan gå fel. 18.3 presenterar jag boken på Umeå bokvecka. Samtidigt ska originalillustrationerna ställas ut, och tavlorna åker sen vidare till Nykarleby där jag deltar i Topeliusfestligheterna den 20.4. Innan dess reser boken och jag (och en massa fina kolleger!) till Bologna på världens största bilderboksmässa. Mest för att insupa inspiration och NJUTA.

Mellan varven jobbar jag på boken om Nelson Tigertass, som jag hållit på med i så många år nu. För våren 2019 ska den äntligen bli bok! Texten är så gott som klar, och nu ska jag börja tänka på bilder småningom. Här intill ett litet smakprov!

– Lena –

Det går undan i jobbet. Kurre Snobb har fått en finfin Runeberg Junior-nominering (med Sanna Tahvanainen, Schildts&Söderströms 2017), min egen bok om pappan som älskar havet är inne på slutrakan och texten till kapitelboken om Nelson som tappat bort sig i Berlurenstad är nästan klar. Äntligen! 2012 gjorde jag ett inlägg om en idé jag fått. Och 2019 ska den bli bok! Så genast när ”Pappa, jag och havet” utkommer på våren 2018 börjar jag teckna bilderna till boken om Nelson Tigertass. Eller åtminstone efter att jag flanerat omkring på barnboksmässan i Bologna i mars! Och ätit gelato och druckit lite Prosecco.

Bild ur ”Pappa, jag och havet” (Text & bild: Lena Frölander-Ulf. Förlaget 2018). Jag, Fidel och Bob Gädda dyker ner i salongen ombord på SS Sargasso. Färgerna är ännu inte de rätta.   – Lena –

Skrapar på en ny bok. I ”Jag, Fidel och skogen” blev jag överraskad av kraften i kombinationen akvarell och skrapkartong i bilden som föreställer Näcken Nilssons undervattensrike. Så jag tänkte att jag skulle fortsätta på undervattenstemat. Texten är färdig, nu återstår bara ungefär ett år av skrapande. Ja, inte tar det ju ett helt år, men jag måste göra annat vid sidan om för annars blir jag tokig. Såpass monotont är det. Förutom själva skrapande är det skisser som gäller, naturligtvis. Ofta flera per uppslag. Jag blir alldeles trött i kroppen av att planera ur vilken vinkel jag vill se bilden. Var finns jaget? Vad ser jaget? Och för varje uppslag söker jag fiilisbilder på nätet. Nu är det till exempel såna här som gäller (som alltså ska kombineras med min egen stil nere till vänster):

För att klara skrapandet skriver jag samtidigt på ett lite längre projekt som jag nämnt i ett inlägg i april 2012, boken om lilla Nelson som anländer till Stora Tågstationen i Berlurenstad en tidig augustimorgon. Ensam.

Jag ruvar också på en annan bilderbok jag också nämnt lite här och där, och samtidigt har jag Kurre Snobb-boken på tryckeriet som bäst. Så det är mycket på gång.  – Lena –

Han heter Nelson. Och det är ännu inte helt klart om han är en tiger, eller en pojke. Men hur som helst har han lunsiga breda händer/tassar. Och han har tappat bort sig på något sätt. I en stad på natten.

Så mycket vet jag om en bok som finns inuti mig. Jag ser svart, svart som i Mörkerboken, med med detaljer, skuggor och lyster i klara färger (komplementfärger! jag ser komplementfärger! 80% svart, med 20% gult/lila. eller kanske orange/lila?). Jag ser aktitektur, vindlande gator, trånga gränder, och arkitektur från förra sekelskiftet. Kanske olika kvarter i olika stil? Förhoppningsvis finns där också en och annan genomskärningsbild. En dockteaterdirektör har uppenbarat sig för mig redan i tidigare, de andra figurerna kommer och går. En grevinna, en trädgårdsmästare, en anarkist i ubåt… Men jag vet inte ännu vilka som stannar och vilka som får gå. Hoppas dockteaterdirektören får stanna. Men inte ens det vet man. Ibland får de där bästa idéerna hoppa av för att de till sist inte passar in i berättelsen. Bli och ligga tills de kanske hittar ett nytt hem nån dag. Hoppetossan och Spelevinken var två fyllon som inte fick vara med i Sagan om Prinsessan Bulleribång, och de ligger fortfarande i idélådan i min hjärnas skrymslen.

Det är spännande när en idé växer fram. Ibland blir det stora saker av en liten idé,och ibland blir det inget alls. Just den här berättelsen ligger ännu och puttrar i grytan med oklar utgång. Men det får man leva med om det ska bli något alls!

Och, text? Behöver man text? Egentligen inte, men ingen vill ju heller göra en bok som ingen läser. Kanske jag gör som Sven Nordqvist i “Var är min syster?”, skriver texten efteråt. Jag skrev en lång inledning här en kväll, och den var inte helt dålig, men alldeles fel sort. Lång, omständig och klurig. Det var ju inte alls det det skulle vara! Nåja, Nelson Tigertass’ äventyr är än så länge rätt luddiga, men får så vara tills vidare. – Lena

Zamba knackar på. Ska vi öppna?